Självförtroende!!!

Tror vi på oss själva? Vi svenskar lider ju som bekant under jantelagen som säger att man inte får sticka upp eller tro att man är bättre än andra på något sätt. 

Jag har pratat med mina vänner i Tjuvasjien om att bygga upp en hemsida, för att fler ska få tillgång till de radioprogram man gör och har gjort.

Vid mitt senaste besök i Tjuvasjien hade Pavel, som leder arbetet, samlat tre andra personer som skulle kunna vara nyckelpersoner för detta projekt. Det var tre driftiga personer. När vi samtalade fick jag klart för mig att det tekniska, vad det gäller en tjuvasjisk hemsida, inte skulle innebära några som helst problem för dem. Problemet skulle bli att hitta folk som kunde fylla sidan med innehåll i form av nyheter och information, sa de tre nyckelpersonerna.

Jag kände mig lycklig att det tekniska var löst. Det är något som brukar skapa problem i olika projekt jag är involverad i. Vi vill göra saker som radio och internet med personer som inte är tekniska och då kan det uppstå en del svårigheter. Det bästa är ju att ha en grupp av olika personer där var och en får bidra med det de är bra på.

När jag för några veckor sedan undersökte hur projektet med hemsidan fortlöpt och ville ha adressen så att jag kunde se sidan själv, så fick jag veta från Natasha (Pavels fru) att det inte hänt så mycket. Och det tekniska? Jodå även Natasha hade samma uppfattning som jag. Hon hörde också att de tre grabbarna sagt att det tekniska inte var något problem för dem.

De hade visat stort självförtroende i samtalet men det låg inte så mycket bakom det hela. Nu ser det ut som om jag får ta ett större ansvar för att få igång det hela. Och jag är redo men jag behöver mer uppgifter från dem först och därför kan jag inte ge dig någon webbadress än.

Det fanns ingen jantelag vid vårt möte, för de är ju inte svenskar. Men nu står vi inför något som vi svenskar som inte tror på oss själva får hjälpa till med att starta upp.

Murar

Här i norra Moçambique har de flesta som har råd en mur runt sitt hus. Oftast är den gjord av bamburör som klyfts i mitten eller spetsats i toppen. Det är väldigt ekologiskt och ser vackert ut, men är väldigt effektivt. Att bambu kan skära riktigt djupt är något som mina klättrande barn har fått erfara… alla små tår… det är ett under att de är kvar!
Andra har murar av cement, sten är det ont om här. Tänk den som hade en småländsk stengärdsgård! Ibland sätter man halvkrossade flaskor eller taggtråd, med eller utan elektricitet, högst upp. Det ser inte så miljövänligt eller vackert ut och inte så kamratligt heller! En annan variant är en häck av diverse taggiga växter som man fastnar i. Taggarna är jättelånga, törnekrona blir ett hemskt tortyrvapen…
Det är de fysiska murarna, men vilka är mina mentala, psykologiska, osynliga murar, här och i andra delar av världen? Språket skulle man ju kunna börja med! Visst är det dödligt frustrerande att inte kunna uttrycka sig, speciellt att inte kunna skämta och skratta tillsammans. Men efter ett tag kommer man över det, utan att vara ett alltför stort språkgeni. Och på något sätt är det inte där problemet ligger. Jag har tyvärr sett folk som har samma talade språk ha fler murar mellan sig än de som egentligen inte har något språk gemensamt. Som vår dövstumme vän som brukade bära väskor på flygplatsen. Varken han eller vi kan så mycket officiellt teckenspråk men han har berättat att han var jägare men det blev för jobbigt med alla flugor och kryp som bet honom hela tiden. Han uttrycker sin glädje över att våra barn har blivit stora och fina, varje gång de kommer hem från Kenya.
Fördomar är ju otroligt effektiva murar och den värsta fördom man kan ha är att man inga fördomar har… Här anser man ofta att vita människor generellt är rika, elaka, uträknande och smutsiga. Ok, om man nu inte vill acceptera den bilden av sig själv, vad gör man åt det? Lev så ingen tror dem. Ska du välja bort mig som vän och det budskap jag vill dela med dig så ska det vara ett informerat val, tycker jag, inte ett val baserat på fördomar och okunskap.
Häromnatten hade jag en märklig dröm. Jag var ute och irrade i vintermörkret, på något vis hade min mamma ramlat i snön och jag försökte leta efter hennes blodspår. Så var jag i en liten grön Saab 96 och körde helt plötsligt in i en snötunnel som hotade att rasa in. Där i slutet på tunneln var det ett högt bambustaket som jag skulle kunna hoppa mot, skära mig i händerna, ja, offra min bil, ja, men överleva. Där någonstans mitt i luften vaknade jag.
Om man nu är lite psykoanalytiskt inriktad skulle man kanske kunna komma till riktigt hemska slutsatser om min inre värld. Eller så skulle man kunna försöka förstå… låt mig se… snö, alla mina vänner och svenska tidningar skriver om snö, min lilla mamma är ensam och visst tänker jag på henne med oro ibland, en av mina Facebook vänner skriver ofta om att spåra blodspår med sina hundar, min första bil var en liten grön Saab och nu har man ju hört mycket om det företagets öden och äventyr, och det sista, mäktiga crescendot innan jag vaknade var kanske en påminnelse om det val jag gjorde för länge sedan; att lämna trygga, kalla, snöiga Sverige för att kasta mig mot en afrikansk verklighet som kommer att göra ont, men samtidigt på något vis är min chans. Vill man så kan man förstå mycket och för det man inte kan förstå kanske man kan ha samma attityd som CG. Hjelm hade inför knepiga Bibelord; lyft på hatten i respekt och fortsätt gå…. Fortsätt gå, mina vänner!

Nytt år – nya möjligheter – nya utmaningar!

Ja så brukar det låta vid årsskiftet och visst är det sant. Men innan jag skriver vidare kan jag med glädje berätta hur bra det här året har börjat.  Den första januari firade Karin och jag vår bröllopsdag. Det gjorde vi med att gå ut och äta en god middag. Den andra januari blev jag farfar. Mikael och Therese fick sitt andra barn, så Mira har fått en lillebror. Bättre än så kan knappast ett år börja.

Nu sitter jag här på kontoret den första arbetsdagen efter nyår och går igenom vad som måste prioriteras denna vecka. Nytt år innebär ju att årsrapporter ska ställas i ordning och att målsättningar för 2010 ska formuleras mera konkret än de som funnits i mitt huvud.

Jag har precis pratat med mina vänner i Tjuvasjien och höra hur de har det. Där har man också börjat ett nytt år, men det är en annan skillnad. I går slängde vi ut julgranen för att den barrade för mycket. I Tjuvasjien ska de fira jul den sjunde januari. Då ska församlingen bjuda in folket i Lapsary till det nybyggda missionscentret för ett julfirande. De ser fram emot sitt julfirande som följer den ortodoxa kalendern.

Men här ju julen över, trettondagen är i antågande. På söndag ska vi medverka på gudstjänsten i Malmbäck vilket vi ser fram emot. Det är alltid väldigt roligt att besöka underhållande församlingar och dela med oss av det som händer i vårt gemensamma missionsarbete. Tillsammans utför vi missionsuppdraget.

Sunes funderingar

Nya saker kommer upp på tapen. Blogga är en av dom. När jag satt och läste Bibeln häromdagen kom jag till uttrycket Gudes rike. Och jag kom på att det hade jag aldrig studerat direkt tidigare. Det är som en surdeg som genomsyrar. Ellser som ett senapskorn som växer sig stort. Eller som en dyrbar pärla som det är värt att sälja allt för att få. Jag kände att det vill jag veta mer av.

Vi kom från Papua Nya Guinea idag. Det tog oss två och en halv timme att åka från Malmö till Lund. Snön ställde till trubbel. Det är inte allt som fungerar i Sverige heller. Men i väntan hann vi med att mekanta oss lite med ett par medpassagerare. Så vi fick ett par intressanta pratstunder på resan och fick också tid av att njuta av lite snöfall i Skånemiljö.

Ja nu har jag provat på att blogga. Säkert blir det mer.♦