Release party i Agumoia, PNG när NT på molima invigdes.

Efter c.a 14 timmars båtresa från fastlandet  anlände 18 svenskar till Fergussons Islands nordkust och började den långa vandringen genom regnskogen tillsammans med bärare till kyrkbyn Agumoia. Vandringen blev extra strapatsrik då regntiden dröjde kvar extra länge i år vilket gjorde stigen väldigt lerig . Efter 7 timmar i djunglen och många kexpaket till proviant var vi äntligen framme i kyrkbyn Agumoia. Salakadifolket, som hade kommit till kyrkbyn från sina respektive byar runt om på Furgusson Island, tog emot oss som kungar med dans , trummor  och sång. Kyrkbyn hade för detta tillfället försetts med en mängd extra hyddor för alla tillfälliga besökare , då normalt bara 3 familjer bor i denna by. 

 6 svenska besökare hade redan dagen tidigare färdats med sportplan och helikopter till byn, och fick samma fantastiska mottagande som de trötta vandrarna.

En av höjdpunkterna var då helikoptern anlände med ett stort antal kartonger med nytryckta biblar som bars i procession till kyrkan ackompanjerande av traditionella dansare.

Den 27/8 var så den stora dagen då biblarna skulle överlämnas til lokala församlingar och enskilda som hade tecknat sig för att köpa en NT  i bokformat eller som mp3 spelare med solceller.  Dagen inramades med gudstjänst, tacktal till fam. Engkvist, present utdelnig ( även till SAM) och T-shirt till alla medverkande i framtagningen av NT på Molima. Dagen avslutades med fest arrangemang med traditionella danser , sång och utdelning av nystyckat griskött från minst 12 grisar. Vi från Sverige/SAM fick 2 stora bakdelar!!

Efter 17 dagar i PNG , varav 7 dagar i byn, har vi fått smaka på att leva i PNG,  bland Salakahadi folket och ”trampa de stigar” som Leif  och Helena har gjort i  20 år. Det är med stor stolthet vi kan konstatera att ett fantastiskt arbete är slutfört av våra missionärer och där församlingarna i Värnamo och Bankeryd troget har  varit delaktiga med böner och underhåll under hela tiden.

Per-Axel Noryd Bankeryd,  styrelseledamot SAM och VU.

– Jag har sett Gud på Phumelela!

Två månader av rika upplevelser på Phumelela Bible College är över. Jag har på nära håll fått följa det som händer där. Som rektorns fru har jag blivit kallad och mottagen som ”The first lady”, men mest av allt gillade jag att bli kallad ”Mama Jele”.  Varje elev har sin egen livshistoria att berätta. Jag har fått ta del av många berättelser.

Judy Mulowenis berättelse är unik. Hon går tredje året på Phumelela, är en mogen kvinna och utstrålar mycken värme och kärlek. Men hon bär på en stor hemlighet. Hon låter inte alla veta vad som tynger henne utan utstrålar tillförsikt och en stark gudstro.
– Jag har sett Gud här på Phumelela, säger hon till mig när vi sitter i vårt vardagsrum och pratar.

Judy Muloweni

Smärtsam knöl
Några dagar tidigare har hon låtit mig som en av få se vad det är som plågar henne.
– Kom, ska du få se, säger hon och tar mig med in i lilla salen efter kvällsbönen på skolan. Hon knäpper upp blusen som går högt upp vid halsen och visar mig. Mitt på bröstkorgen har en stor kiloid (knöl) växt fram. Att beskriva hur den ser ut är näst intill omöjligt. En missfärgad utväxt i olika nyanser av rött och rosa, som vindlar i skinnet och går in långt under huden. Hon har svårt att beskriva hur det känns.
– Det gör ont och kliar långt innanför huden och det känns som att stickas med nålar. Och det finns inget jag kan göra för att bli av med smärtan.
Hon berättar att det började för åtskilliga år sedan. Det var som en liten finne som hon ignorerade. Men så började kiloiden växa. Det är en åkomma som drabbar fler afrikaner än européer och leder till ett stort lidande för den som drabbas.
Hon berättar att hon besökte en läkare hemma i Zambia som sagt att det finns ingen hjälp för henne i Zambia. Det närmsta landet där de har möjlighet att göra dessa operationer är i Sydafrika.

Hörde talas om bibelskolan
Judy Muloweni växte upp i norra Zambia i staden Ndola, som är den största staden i provinsen i Kopparbältet. Hon har tre bröder och tre systrar. Hennes föräldrar var inte kristna under hennes barndom . Fadern var en drinkare och hade ett häftigt humör. Barnen kände sig inte älskade och hade inget gott förhållande till sin far.
Men Judy blev en kristen. Hon flyttade till huvudstaden Lusaka och hade inte mycket kontakt med sin familj. En dag fick Judy höra om Phumelela Bible College i Sydafrika genom sin faster som då bodde i Lesotho. Där hade hon träffat en man vid namn David som hade studerat på Phumelela. Några år senare åkte Judy till sin faster i Lesotho och därifrån sökte hon till Phumelela.
 
Hoppades på Amerika
De två första åren på skolan var plågorna inte så svåra, men under det här sista året har de förvärrats. En dag kom hon till Moses (rektor på skolan och tillika min man) och förklarade att hon var sjuk och ville resa till en släkting i Amerika för att få vård där. Släktingen skulle betala resan och försöka ordna med vård genom den kyrka hon tillhörde. Det lät vanskligt och Moses avrådde henne från att resa, utan att ha några garantier att få den hjälp hon så väl behöver.

Krävs specialistbehandling
Det var så det hela började. Doktor Lennart Karlsson kom hit och undersökte Judy. Det stod klart att vad som behövdes var specialistbehandling. Ett besök hos en specialist i Nelspruit besannade våra farhågor att Judys fall var mycket allvarligt och ska kräva två ingrepp med åtföljande laserbehandlingar. Det kommer att bli en kostsam historia. Men vi kan inte lämna Judy åt sitt öde. Som syskon i tron är vi skyldiga att bära varandras bördor. Skolan måste ta på sig den här bördan. Vänner som hört om Judy och hennes lidande har redan gett en gåva till hennes operation. Det tackar vi Gud för.

Den första operationen är bestämd till den 22 juli. Den andra kommer att ske 3-6 månader senare. Vi tror och ber att behandlingen ska bli till hjälp för henne. Tidigare när man opererade kiloider brukade de komma tillbaka efter ungefär ett halvår. Då slutade de att operera den här typen av tumörer. Men sedan man upptäckte att laserbehandling direkt efter operationen har en god effekt har man återupptagit metoden med operationer.

Ny familj
När vi sitter här i vårt vardagsrum och Judy berättar om sitt liv strålar hon. Gång på gång säger hon
– Jag har sett Gud här på Phumelela och jag har upptäckt vem jag är. Jag brukar tänka Varför kom jag inte hit tidigare? Jag är långt borta från mitt hem, men jag känner mig inte ensam. Jag har fått en familj här på skolan.
Kärlek ledde till frälsning
Under Judys första år här blev hennes pappa mycket sjuk. Hon skickade ett SMS till honom och kunde för första gången i sitt liv säga ”Jag älskar dig, pappa!” Det ledde till att hennes pappa tog emot Jesus som sin personlige Frälsare. Året därpå kom hennes mamma till tro.

Jag kommer att sakna Judys varma leende när jag nu reser hem till Sverige. Men jag kommer inte att glömma henne. Hennes ord kommer att ringa i mina öron och hon har fått en stor plats i mitt hjärta. Och jag hoppas att när jag återvänder till Phumelela till hösten ska hon vara fri från sin smärtsamma kiloid eller i varje fall på bättringsvägen.

Delar av personalen på Phumelela

Text & foto: Eivor Jele

Där drömmar blir verklighet

Hur många har inte haft drömmen att åka till Afrika? Att få jobba med barn och uppleva hur de svarta barnen försiktigt kommer fram och vill känna på din hud? För oss blev den drömmen verklighet. Vi har snart varit tre månader i Sydafrika som praktikanter.

Att komma hit som vita, svenska tjejer skapar stor uppmärksamhet. Att komma som svensk till den afrikanska landsbygden är otroligt häftigt. I Sverige är vi vana vid att hälsa på dem som vi känner eller som vi ser som bekanta. Här i Mkhuhlu hälsar nästan alla på oss. Barnen som bor i området omkring kommer springandes från alla håll och kanter så fort de ser oss. Varje dag går vi mellan vårt hus och förskolan som ligger i kyrkans källare. Detta gör att vi nu känner de människor som vid samma tid är på väg till sina jobb och skolor.

Efter tre månader är det fortfarande lika vanligt att bilarna tutar, männen ropar “ Ladies, how are you?” Som svenskar är detta något som vi nog aldrig kommer att vänja oss vid. Efter ungefär en månads tid i Sydafrika var vi på väg till en gudstjänst och var väldigt stressade. Vi brydde oss inte riktigt om att svara på alla hälsningar som vi möttes av på vägen. Plötsligt kom en kvinna fram till oss, frågade oss barskt på brytande engelska;
– Hälsar ni inte på oss för att ni är vita? Är det så ni gör i ert hemland?
Lite försiktigt försökte vi förklara att ifrån det landet vi kommer hälsar man inte på alla. Kvinnan stirrade fundersamt på oss innan hon gick vidare.

Just nu känns det så långt borta att ta en promenad utan att behöva hälsa på folk, höra visslingar och “hello ladies”. Vi var, innan vi åkte, medvetna om att det skulle bli uppmärksamhet runt omkring oss eftersom vi är de enda vita som bor i detta samhälle. Men att ha vita i sitt samhälle verkar vara något som invånarna här faktiskt inte heller har lätt att vänja sig vid. Ibland kan det vara krävande att alltid vara på topp och hälsa på alla som känner igen oss. Att inte kunna gå i affären utan att höra sitt namn, att folk alltid vet vart vi har varit eller är på väg. Då kan man önska sig hem till sitt vanliga, svenska ICA där man bara småhejar på en småsur kassörska som har jobbat där i 20 år och bara gör sitt jobb.

Men inser samtidigt att det kommer att kännas tomt den dagen då inte mannen med det tandlösa leendet hälsar oss god morgon, eller när kvinnan med påsen på huvudet frågar “Gondjani”(hur mår du?) eller när naturen omkring oss inte är lika blomstrande grön och man inte längre ser de stora bergen i horisonten.

Snart är vi där igen, på hemmaplan, och därför gäller det nu att glömma det svenska tänkandet, inse att vi är på den sydafrikanska landsbygden och hälsa på dem som glatt hälsar på oss. Det gäller att lämna sin komfortzon och anpassa sig i det nya och försöka passa in som invånare i Mkhuhlu.

Barnen äter frukost på förskolanAnna Carlson
läser utbildningen Ung Tro Global och gör praktiken i Sydafrika

Jag kan – bara du ger mig verktygen!

Tänk dig att leva i en värld där alla pratar arabiska, alla utom du. Då är det inte lätt att förklara vad du känner, tänker eller vill. Under min tid i Egypten har jag erfarit hur lätt det blir missförstånd när man inte helt talar samma språk.  För min del är kommunikationssvårigheterna begränsade till endast sex månader. Det går ingen nöd på mig, inte alls. Men många av de barn jag träffar här däremot, lever hela sina liv i sammanhang där de aldrig lyckas lära sig det språk som talas runt omkring dem.

Nervositeten känns i kroppen första dagen på Fairhaven School i Alexandria, Egypten. Ska jag trivas som volontär här i sex månader? Men snart blir jag lite lugnare. Morgonsamlingen för de 150 barnen, alla med olika funktionshinder, fångar genast mitt intresse. En lärare hänger upp ett grönt skynke. Barnen skärper uppmärksamheten och dockan Simsima tittar fram. Bakom tygstycket står bildläraren Sherin och med en pipig dockröst förmedlar hon dagens sensmoral: ”Man ska inte slänga skräp på marken”. Jag älskar dockteater. Det är något visst i att fånga både barn och vuxna i skratten. Jag tänker att detta är något jag kan hjälpa till med, det är något jag har lite erfarenhet av och kan.

Tänk att det bara ska ta någon timme innan jag tänker om totalt. Ja, omgiven av sprudlande arabisktalande egyptier går det ganska kvickt. Jag kommer inte alls kunna hjälpa till med dockteatern. Vad spelar det egentligen för roll att jag vet hur man rör munnen på en docka om jag inte kan ge dockan en röst? Frustration. Jag vet hur man gör, men jag har inget gemensamt språk med barnen. Hur bra manus jag än skulle ha, skulle ingen skratta på rätt ställen. Det är nackdelen med att komma från ett litet land i norr.

Jag inser hur jag just hamnat i en liknande situation som många av barnen på skolan är i varje dag. Flera av dem har grav autism. Lärarna berättar att de inte kan få någon kontakt med den unga killen Amir eller med flera andra av eleverna. Jag inbillar mig att barnen tyst, på insidan, skriker i likhet med mig:
- Jag kan och jag vill, men jag kan inte få er att förstå!

Så kommer en ljusglimt. Lena och Sigge Backstig, nyblivna pensionärer från Törestorp, har under nästan 20 år engagerat sig på Fairhaven. Det senaste projektet är att utvidga kunskapen om olika kommunikationsmetoder. Just nu är det PECS (Picture Exchange Communication System) -kommunikation genom bilder som ligger i fokus. Detta är en ny kunskap i ett land där handikapp många gånger ses som något skamligt. Sakta men säkert har lärarna börjat tillämpa kunskapen tillsammans med vissa av barnen. Inuti mig bubblar glädjen när jag hör en lärare säga: – Vi kan kommunicera med Amir nu! Han förstår våra bilder!

Det Amir nu kan kommunicera ut till sina lärare, har under alla år funnits i honom. Samma tankar, samma vilja att svara på frågor som ställts. Samma längtan att kommunicera. Men liksom i en mardröm där man vill skrika, men inte får fram ett ljud, har han inte kunnat förmedla det.

Jag är glad att min reskompis Sofie och jag har en envis och uppmuntrande arabiskalärare. Det går minsann inte snabbt, men steg för steg kan jag få ihop några ord och förstå sammanhangen i de samtal som sker runt mig. Känslorna av passivitet och beroende, som tidigare legat nära till hands, tar sakta steg för steg bortåt.

Amir och många av de andra barnen på skolan uppfattas lätt som slutna musslor. Men i likhet med alla andra barn har de också de vackraste pärlor inuti. De har så mycket i sig, men behöver andra sätt för att kunna förmedla det. Det kommer inte lika naturligt för dem som för andra. Att leva nära dessa barn detta halvår, långt bort från vargavintern i Sverige, har gett mig så mycket. Det har också fått mig att fundera: kan det finnas en uppgift viktigare än att ge dessa Guds pärlor de verktyg de behöver för att kommunicera med sin omgivning?

Lisa Magnusson, läser utbildningen Ung Tro Global och gör praktik på Fairhaven i Egypten

Har jag verkligen förstått?!

Vi är samlade i en sidosal. Mammor och ungdomar sitter längs med väggarna så som egyptierna helst gör då de samlas. Leenden möts och besvaras. Lite gnissel hörs och en rullstol lyfts över dörrtröskeln.

Det är en kall onsdagskväll i februari och Fairhavens grupphem har samlats till träff ihop med tre andra center. Rektor Linda har bjudit med mig och berättar:
– Vi samlas så här ihop ibland. Nu var det ett tag sedan men mammor har frågat mig när vi mötts. Eftersom både kristna och muslimer möts under skoltid är det först på kvällen vi kan samlas så här i en kristen gemenskap.
Människorna som sitter i rummet är främst ortodoxt kristna, men de har inget emot att fira gudstjänst i den katolska kyrka vi befinner oss i. Det verkar heller inte bekomma ungdomarna. De ler och drar i sina mammor för att få presentera dem för mig. De är stolta och ögonen sprudlar av lycka.
Kvällen börjar med att vi kastar boll till varandra och säger våra namn. Sefar får bollen och kastar den vidare. Det är svårt för mammorna med alla nya namn men de ungdomar som kan hjälper gärna till för att få leken att fungera. Någon missar en passning och vi skrattar tillsammans.

Efter en stund möbleras rummet om och helt plötsligt är ett buffébord det centrala i rummet. En traditionell egyptisk måltid dukas fram. På en sekund förvandlas alla till gamar. Mashi (risfyllda grönsaker) och chips skickas över hela rummet, gifflar äts i all hast och drickor öppnas. Allt enligt det egyptiska måttet för samvaro kring matbordet.
När all mat är slut och papperstallrikarna är ihopsamlade förflyttar vi oss till kyrkorummet. Det tar lite tid med rullstolar, förvirrning och sneda fötter. Men väl där slås jag av tanken som etsat sig fast: här är vi samlade – fattiga och rika, svenska och araber, kvinnor och män, unga och gamla, katoliker, protestanter och ortodoxer.

Upplevelsen blir om ännu större då det är dags för nattvard. Den katolske prästen läser på arabiska och vi ställer oss upp. Mitt svenska öra förstår det inte språkligt men på insidan vet jag precis vad det handlar om. Och det är det som är det stora och mäktiga. Att vi, tillsammans är på väg att fira nattvard.
Från första raden där jag sitter ser jag alla unika individer komma fram i mittgången för att ta del av nattvarden. Välmående tant Linda, goa döva Randa, Sefars mamma som kämpar för att få pengarna att räcka ihop, vuxne Nasr som är en meter kortare än alla andra och underbare Rafi som vinkar med hela handen och mumlar något för sig själv. Alla får vi ta del av samma nattvardsfirande. Aldrig har det varit en så stark upplevelse för mig. Denna rit som hemma sker en gång i månaden. Här blev det så mycket mer än ”ett minne av Jesus”. Det blev en uppenbarelse av det faktum att vi alla är lika mycket värda. Detta fantastiska som man så lätt tar för givet eller glömmer bort som något stort. Men det är verkligen något stort. Kanske ännu större i ett land, där människor som i den stora massans ögon ses som onormala och konstliga, behandlas orättvist många gånger.

Tänk vad stort, att Jesus kom för att rädda oss alla. Längden, eller bankkontot spelar ingen roll. Vi är alla fastän många, del av samma kropp. När jag tänker efter och försöker förstå detta självklara, blir det så stort att jag inte helt ut förstår det. Bilden då Rafi tuggar i sig den doppade oblaten har fastnat i hjärtat och det kommer krävas mycket, för att övertala mig om något annat än att vi är Guds älskade barn allihopa.

Text: Sofie Johansson,
läser utbildningen Ung Tro Global och gör sin praktik på Fairhaven i Egypten