Där drömmar blir verklighet
Hur många har inte haft drömmen att åka till Afrika? Att få jobba med barn och uppleva hur de svarta barnen försiktigt kommer fram och vill känna på din hud? För oss blev den drömmen verklighet. Vi har snart varit tre månader i Sydafrika som praktikanter.
Att komma hit som vita, svenska tjejer skapar stor uppmärksamhet. Att komma som svensk till den afrikanska landsbygden är otroligt häftigt. I Sverige är vi vana vid att hälsa på dem som vi känner eller som vi ser som bekanta. Här i Mkhuhlu hälsar nästan alla på oss. Barnen som bor i området omkring kommer springandes från alla håll och kanter så fort de ser oss. Varje dag går vi mellan vårt hus och förskolan som ligger i kyrkans källare. Detta gör att vi nu känner de människor som vid samma tid är på väg till sina jobb och skolor.
Efter tre månader är det fortfarande lika vanligt att bilarna tutar, männen ropar “ Ladies, how are you?” Som svenskar är detta något som vi nog aldrig kommer att vänja oss vid. Efter ungefär en månads tid i Sydafrika var vi på väg till en gudstjänst och var väldigt stressade. Vi brydde oss inte riktigt om att svara på alla hälsningar som vi möttes av på vägen. Plötsligt kom en kvinna fram till oss, frågade oss barskt på brytande engelska;
– Hälsar ni inte på oss för att ni är vita? Är det så ni gör i ert hemland?
Lite försiktigt försökte vi förklara att ifrån det landet vi kommer hälsar man inte på alla. Kvinnan stirrade fundersamt på oss innan hon gick vidare.
Just nu känns det så långt borta att ta en promenad utan att behöva hälsa på folk, höra visslingar och “hello ladies”. Vi var, innan vi åkte, medvetna om att det skulle bli uppmärksamhet runt omkring oss eftersom vi är de enda vita som bor i detta samhälle. Men att ha vita i sitt samhälle verkar vara något som invånarna här faktiskt inte heller har lätt att vänja sig vid. Ibland kan det vara krävande att alltid vara på topp och hälsa på alla som känner igen oss. Att inte kunna gå i affären utan att höra sitt namn, att folk alltid vet vart vi har varit eller är på väg. Då kan man önska sig hem till sitt vanliga, svenska ICA där man bara småhejar på en småsur kassörska som har jobbat där i 20 år och bara gör sitt jobb.
Men inser samtidigt att det kommer att kännas tomt den dagen då inte mannen med det tandlösa leendet hälsar oss god morgon, eller när kvinnan med påsen på huvudet frågar “Gondjani”(hur mår du?) eller när naturen omkring oss inte är lika blomstrande grön och man inte längre ser de stora bergen i horisonten.
Snart är vi där igen, på hemmaplan, och därför gäller det nu att glömma det svenska tänkandet, inse att vi är på den sydafrikanska landsbygden och hälsa på dem som glatt hälsar på oss. Det gäller att lämna sin komfortzon och anpassa sig i det nya och försöka passa in som invånare i Mkhuhlu.
Barnen äter frukost på förskolanAnna Carlson
läser utbildningen Ung Tro Global och gör praktiken i Sydafrika
