Jag kan – bara du ger mig verktygen!

Tänk dig att leva i en värld där alla pratar arabiska, alla utom du. Då är det inte lätt att förklara vad du känner, tänker eller vill. Under min tid i Egypten har jag erfarit hur lätt det blir missförstånd när man inte helt talar samma språk.  För min del är kommunikationssvårigheterna begränsade till endast sex månader. Det går ingen nöd på mig, inte alls. Men många av de barn jag träffar här däremot, lever hela sina liv i sammanhang där de aldrig lyckas lära sig det språk som talas runt omkring dem.

Nervositeten känns i kroppen första dagen på Fairhaven School i Alexandria, Egypten. Ska jag trivas som volontär här i sex månader? Men snart blir jag lite lugnare. Morgonsamlingen för de 150 barnen, alla med olika funktionshinder, fångar genast mitt intresse. En lärare hänger upp ett grönt skynke. Barnen skärper uppmärksamheten och dockan Simsima tittar fram. Bakom tygstycket står bildläraren Sherin och med en pipig dockröst förmedlar hon dagens sensmoral: ”Man ska inte slänga skräp på marken”. Jag älskar dockteater. Det är något visst i att fånga både barn och vuxna i skratten. Jag tänker att detta är något jag kan hjälpa till med, det är något jag har lite erfarenhet av och kan.

Tänk att det bara ska ta någon timme innan jag tänker om totalt. Ja, omgiven av sprudlande arabisktalande egyptier går det ganska kvickt. Jag kommer inte alls kunna hjälpa till med dockteatern. Vad spelar det egentligen för roll att jag vet hur man rör munnen på en docka om jag inte kan ge dockan en röst? Frustration. Jag vet hur man gör, men jag har inget gemensamt språk med barnen. Hur bra manus jag än skulle ha, skulle ingen skratta på rätt ställen. Det är nackdelen med att komma från ett litet land i norr.

Jag inser hur jag just hamnat i en liknande situation som många av barnen på skolan är i varje dag. Flera av dem har grav autism. Lärarna berättar att de inte kan få någon kontakt med den unga killen Amir eller med flera andra av eleverna. Jag inbillar mig att barnen tyst, på insidan, skriker i likhet med mig:
- Jag kan och jag vill, men jag kan inte få er att förstå!

Så kommer en ljusglimt. Lena och Sigge Backstig, nyblivna pensionärer från Törestorp, har under nästan 20 år engagerat sig på Fairhaven. Det senaste projektet är att utvidga kunskapen om olika kommunikationsmetoder. Just nu är det PECS (Picture Exchange Communication System) -kommunikation genom bilder som ligger i fokus. Detta är en ny kunskap i ett land där handikapp många gånger ses som något skamligt. Sakta men säkert har lärarna börjat tillämpa kunskapen tillsammans med vissa av barnen. Inuti mig bubblar glädjen när jag hör en lärare säga: – Vi kan kommunicera med Amir nu! Han förstår våra bilder!

Det Amir nu kan kommunicera ut till sina lärare, har under alla år funnits i honom. Samma tankar, samma vilja att svara på frågor som ställts. Samma längtan att kommunicera. Men liksom i en mardröm där man vill skrika, men inte får fram ett ljud, har han inte kunnat förmedla det.

Jag är glad att min reskompis Sofie och jag har en envis och uppmuntrande arabiskalärare. Det går minsann inte snabbt, men steg för steg kan jag få ihop några ord och förstå sammanhangen i de samtal som sker runt mig. Känslorna av passivitet och beroende, som tidigare legat nära till hands, tar sakta steg för steg bortåt.

Amir och många av de andra barnen på skolan uppfattas lätt som slutna musslor. Men i likhet med alla andra barn har de också de vackraste pärlor inuti. De har så mycket i sig, men behöver andra sätt för att kunna förmedla det. Det kommer inte lika naturligt för dem som för andra. Att leva nära dessa barn detta halvår, långt bort från vargavintern i Sverige, har gett mig så mycket. Det har också fått mig att fundera: kan det finnas en uppgift viktigare än att ge dessa Guds pärlor de verktyg de behöver för att kommunicera med sin omgivning?

Lisa Magnusson, läser utbildningen Ung Tro Global och gör praktik på Fairhaven i Egypten