Mango, torka, musik och kampanj med Robyn

Hej!

Det är nu ett tag sen igen sen jag skrev och berättade om vad som händer här.

Jag har varit i byn från mitten av november till slutet av januari. Vi har hunnit med att gå igenom två böcker i Gamla Testamentet, Ester och Rut. Vi har börjat förbereda några av lektionerna Robyn och jag ska hålla i på översättarkursen i maj. Jag har gjort tre böcker för barn, så att de är redo att tryckas senare i år. Jag har använt texter från 1a Mosebok, som vi översatt, och så har jag hittat på lite frågor och pyssel som passar till texterna. Jag gjorde ett par korsord, ord med omkastade bokstäver, sant eller falskt påståenden m.m. Jag gav några provexemplar av böckerna till ett par flickor här, och bad dem fylla i uppgifterna. Jag ville testa för att se om det var för lätt eller för svårt. Så frågade jag dem vilken typ av pysseluppgifter de gillade mest. ”Alla!” svarade båda. Barn här har sällan eller aldrig tillgång till pysselböcker så de tyckte det var kul.

Före jul ordnade församlingen här med en ”mötes-kampanj”. Vi hade fyra kvällar med möten, och en musikgrupp från stan, med keyboard och elgitarrer, och högtalare, så musiken hördes säkert till grannbyn. Väldigt många kom från alla byar runt omkring, och många gick fram för att få förbön. Robyn och jag skrev snabbt ihop ett litet häfte med verser från Bibeln som visar vad det är att vara en kristen. De lokala pastorerna var väldigt glada för något som de kunde använda som uppföljning. Sen den här kampanjen har Robyn och jag också haft träffar med några unga tjejer, och vi har haft bibelstudier och fika tillsammans. Det är en fanatastisk chans vi har nu när hela Nya Testamentet är översatt. Vi kan nu enkelt göra material som
t ex det här häftet, eller bibelstudier.

Nu är det februari och Robyn och jag är på centrat i Kokopo. Översättare från två olika språk är här, och ytterligare ett språkteam kommer senare. Vi jobbar tillsammans med deras respektive översättningar. Jag jobbar med Fanamaket-teamet, och vi håller på med Matteus nu. Vi behöver också finputsa några andra böcker så att de är redo att lämna till en kontrollant i juni.

Sen, i mars, åker vi till Ukarumpa för årsmötet (som vi bara har vartannat år), och olika samlingar och seminarier. Vi har också planerat att göra layout och trycka två böcker medan vi är där: Johannes evangelium på Kandas och Fanamaket, de allra första bibelböckerna på de språken!

Eftersom alla gärna talar om vädret, så ska jag också göra det. Det har varit väldigt torrt här de senaste månaderna. Det regnade en gång precis efter att vi kom hit i mitten av november, och så regnade det en gång till strax efter jul. I vanliga fall regnar det ofta och mycket här. Jag har på mina 20 år här aldrig sett det så torrt. Till  jul var allt gräs brunt, och till och med stora buskar och träd slokade. Robyn och jag har en vattentank som varar länge om man är sparsam, så vi har haft dricksvatten hela tiden, men fått bära vatten till annat från en brunn, som har lite bräckt vatten. En fördel med torkan är att den lett till en superskörd av mango. Torghandeln här i Kokopo är överfull av mango, och vi äter flera om dan J.

Be gärna för oss, nu när vi håller på med översättning. Be för Fanamaket-teamet: Solomon, Lorie och Neiman. De som är här från Kandas-teamet är Nio och Tokiwa, och de som kommer senare från Label-språket heter Malana och Bina.

Många hälsningar, Lisbeth

PS Tack för alla julhälsningar!

Livet som föreståndare

Kokopo, PNG, november 2010

Hej!

Nu har jag provat på ett nytt yrke! Jag har varit föreståndare för missionens gård här i Kokopo i två månader. Kevin Nicholas, också han översättare, kom förra veckan och ska nu ta över för ett par månader. Vi hjälps åt en vecka framåt, sedan är jag fri att gå tillbaka till översättandet.

Det är nog alltid nyttigt att gå i någon annans skor ett tag, om ni förstår vad jag menar. De som varit föreståndare här tidigare har varit väldigt viktiga personer för mig. Vi som jobbar med översättning bor ju ofta i byar lång ute på landsbygden, så det är viktigt att ha en kontaktperson i stan. Och det är också viktigt med lägenheterna här så att vi kan komma in till stan några dagar för att handla eller koppla av. Så nu var det min tur att göra det jobbet åt andra.

Jag har bott i föreståndar-bostaden här (se bilden) och haft det väldigt fint. Jag har t o m kunnat titta på TV! Jag har bl a sett ett avsnitt av ”Bonde söker fru” fast från Australien, och en PNG-version av ”Idol”!

Nya utmaningar
Att vara föreståndare innebär en massa olika uppgifter. Jag har bl a köpt både en ny spis och en dammsugare. Jag har betalt ut löner till våra anställda. Jag har fått en krockskadad bil fixad, och ansökt om bygglov. Jag har mött gäster vid flygplatsen och betalt räkningar. Jag har tränat våra nya städerskor i att bädda sängar och putsa fönster, inte så lätt när man själv inte har glasrutor därhemma! Jag har också lärt en av våra anställda att baka bröd, och tillsammans har vi bakat massor av kakor att ha att bjuda på till både anställda och gäster. Jag har skött bokföringen och bytt lysrör. Jag har skickat ut medicin till ett team och reservdelar till en gräsklippare till ett annat. Jag har handlat hundmat och pratat med teamen på radio, bokat flygbiljetter, haft en anställningsintervju, epostat översättning till USA, och mycket, mycket mer.

Översättningararbetet har stor betydelse
Häromdagen var jag i en järnhandel för att köpa nya kranar till en lägenhet. Där mötte jag en man från Duke of York öarna. Jag kände inte igen honom, men alla känner mig… Han berättade att han blivit en kristen och nu går i kyrkan. ”Tack så mycket för att ni översatte Bibeln till mitt språk,” sa han, ”Nu läser jag den och jag kan förstå vad det står. Vi alla i församlingen läser den nya översättningen. Tack för det ni gjort.” Det är alltid roligt att höra att det arbetet vi gjort är till nytta, så det uppmuntrade mig att träffa den här mannen.

Det är förresten väldigt ofta som jag pratar med folk när jag är ute och handlar. Folk här är sociala och pratar gärna, även om man inte känner varandra. (På bilden pratar jag med ett par damer på marknaden.)

Det var en liten lägesrapport härifrån Papua Nya Guinea. Många hälsningar till er alla och tack till er som stöder arbetet här på olika sätt!
Hälsningar från Lisbeth Fritzell, bibelöversättare på Papua Nya Guinea

Vardagsliv i Pemba

Kära vänner!
Tänkte ge en liten lägesrapport över vad vi står i just nu. Nu sitter jag här och skriver medan hårfärgen sjunker in. Det viktigt att vara fin om man ser sjabbig ut tror folk att det man har att säga inte är så viktigt. Man får försöka spjärna emot gnagningarna av tidens tand så länge det går. Nu till helgen ska jag till ett nytt område och undervisa om hiv och aids, så det är viktigt att folk verkligen lyssnar. En kollega ska undervisa om övergrepp och mänskliga rättigheter, också. Be gärna för detta!

Denna vecka har man börjat registrera alla mobiltelefonnummer här. Man vill ha mer koll på folk efter kravallerna i Maputo, då mycket av informationen åt båda håll kom via SMS. Man måste registrera sig i en mobiltelefonbutik och ha någon form av personbevis med sig. Detta är nästan oöverstigliga hinder för många, men mobiltelefon är viktigt så man finner nog en utväg. Så är det ju ofta, det man prioriterar får man gjort…

Även här har vi andlöst följt räddningsarbetet av gruvarbetarna i Chile. Det ger allt hopp om mänskligheten när man kan sitta och snyfta för någon man inte känner och förmodligen aldrig ens kommer att träffa på jorden.

Vår medarbetare André var ute på bybesök förra helgen. I ena byn gick seminariet helt smärtfritt, men i den andra hade han mer problem. Det är en politiskt känslig by som nyligen fått byta namn så att den inte ska förhärliga oppositionspartiet… Folk var jättestirriga för de hade sett en militärkollon köra igenom byn. Den skulle upp till gränsen mot Tanzania där man har kommit på att det är smidigt att smuggla ädelträ över den nya bron…. Ja, tanken var ju att militärerna skulle stoppa detta… Några poliser hade kvällen före börjat skjuta i luften, fulla och galna.  Folket i byn hade också hört andra skrämmande saker och ifrågasatte allt vad André sa. De har även en ganska destruktiv livsstil. Förra året hade 80 % av byn insjuknat i gonorré… Till slut fick mannen som är byäldste dem lugna genom att förklara att André inte har någon politisk agenda utan att det han gör är av kärlek från Gud. André är inte så lättskrämd av sig och drog inte av på vare sig takten eller på ambitionen för det. ”De har hela huvudena fulla av allt hemskt som hände under kriget, Diane, de har inte fattat att det är annorlunda nu. Det är därför de inte kan tänka klart.” Det är snart 20 år sedan, men tiden läker ju inte alla sår. Väldigt få har fått någon hjälp att bearbeta sina upplevelser, heller.  Be för André att han kan fortsätta lika ödmjuk, tålmodig och med samma engagemang. Be också för vishet för oss när vi planerar våra insatser. Dessa människor behöver ju verkligen höra hur man förebygger hiv för att överleva, men inte till vilket pris som helst…

När vi tänker på allt detta känner vi jättestor tacksamhet att få vara här och sprida ljus och information. När vi gifte oss profeterade en man över oss att vi skulle komma att arbeta bland de mest utsatta av alla utsatta. Det hade vi glömt bort tills för bara något år sedan, men nu har vi varit här i det fattigaste hörnet av ett av världens fattigaste länder sedan 2004. Så fortsätt stödja oss genom era församlingar eller genom enskilda gåvor. Nedan ser ni några bra sätt. Jag vill även rekommendera http://www.alliansmissionen.se/web/kyrkoavgift.aspx kyrkoavgiften som verkligen skulle kunna revolutionera vårt samfunds verksamheter!

Vill du stödja aidsföreningen Lamukani i Mocambique?
Sänd din gåva till SAM:s 90-konto: 90 00 84-5
Märk inbetalningen med: P0405

Vill du stödja Pemba Theological College?
Sänd din gåva till SAM:s 90-konto: 90 00 84-5
Märk inbetalningen med: P0412

Kära hälsningar familjen Manu i Pemba, Mocambique

Självförtroende!!!

Tror vi på oss själva? Vi svenskar lider ju som bekant under jantelagen som säger att man inte får sticka upp eller tro att man är bättre än andra på något sätt. 

Jag har pratat med mina vänner i Tjuvasjien om att bygga upp en hemsida, för att fler ska få tillgång till de radioprogram man gör och har gjort.

Vid mitt senaste besök i Tjuvasjien hade Pavel, som leder arbetet, samlat tre andra personer som skulle kunna vara nyckelpersoner för detta projekt. Det var tre driftiga personer. När vi samtalade fick jag klart för mig att det tekniska, vad det gäller en tjuvasjisk hemsida, inte skulle innebära några som helst problem för dem. Problemet skulle bli att hitta folk som kunde fylla sidan med innehåll i form av nyheter och information, sa de tre nyckelpersonerna.

Jag kände mig lycklig att det tekniska var löst. Det är något som brukar skapa problem i olika projekt jag är involverad i. Vi vill göra saker som radio och internet med personer som inte är tekniska och då kan det uppstå en del svårigheter. Det bästa är ju att ha en grupp av olika personer där var och en får bidra med det de är bra på.

När jag för några veckor sedan undersökte hur projektet med hemsidan fortlöpt och ville ha adressen så att jag kunde se sidan själv, så fick jag veta från Natasha (Pavels fru) att det inte hänt så mycket. Och det tekniska? Jodå även Natasha hade samma uppfattning som jag. Hon hörde också att de tre grabbarna sagt att det tekniska inte var något problem för dem.

De hade visat stort självförtroende i samtalet men det låg inte så mycket bakom det hela. Nu ser det ut som om jag får ta ett större ansvar för att få igång det hela. Och jag är redo men jag behöver mer uppgifter från dem först och därför kan jag inte ge dig någon webbadress än.

Det fanns ingen jantelag vid vårt möte, för de är ju inte svenskar. Men nu står vi inför något som vi svenskar som inte tror på oss själva får hjälpa till med att starta upp.

Murar

Här i norra Moçambique har de flesta som har råd en mur runt sitt hus. Oftast är den gjord av bamburör som klyfts i mitten eller spetsats i toppen. Det är väldigt ekologiskt och ser vackert ut, men är väldigt effektivt. Att bambu kan skära riktigt djupt är något som mina klättrande barn har fått erfara… alla små tår… det är ett under att de är kvar!
Andra har murar av cement, sten är det ont om här. Tänk den som hade en småländsk stengärdsgård! Ibland sätter man halvkrossade flaskor eller taggtråd, med eller utan elektricitet, högst upp. Det ser inte så miljövänligt eller vackert ut och inte så kamratligt heller! En annan variant är en häck av diverse taggiga växter som man fastnar i. Taggarna är jättelånga, törnekrona blir ett hemskt tortyrvapen…
Det är de fysiska murarna, men vilka är mina mentala, psykologiska, osynliga murar, här och i andra delar av världen? Språket skulle man ju kunna börja med! Visst är det dödligt frustrerande att inte kunna uttrycka sig, speciellt att inte kunna skämta och skratta tillsammans. Men efter ett tag kommer man över det, utan att vara ett alltför stort språkgeni. Och på något sätt är det inte där problemet ligger. Jag har tyvärr sett folk som har samma talade språk ha fler murar mellan sig än de som egentligen inte har något språk gemensamt. Som vår dövstumme vän som brukade bära väskor på flygplatsen. Varken han eller vi kan så mycket officiellt teckenspråk men han har berättat att han var jägare men det blev för jobbigt med alla flugor och kryp som bet honom hela tiden. Han uttrycker sin glädje över att våra barn har blivit stora och fina, varje gång de kommer hem från Kenya.
Fördomar är ju otroligt effektiva murar och den värsta fördom man kan ha är att man inga fördomar har… Här anser man ofta att vita människor generellt är rika, elaka, uträknande och smutsiga. Ok, om man nu inte vill acceptera den bilden av sig själv, vad gör man åt det? Lev så ingen tror dem. Ska du välja bort mig som vän och det budskap jag vill dela med dig så ska det vara ett informerat val, tycker jag, inte ett val baserat på fördomar och okunskap.
Häromnatten hade jag en märklig dröm. Jag var ute och irrade i vintermörkret, på något vis hade min mamma ramlat i snön och jag försökte leta efter hennes blodspår. Så var jag i en liten grön Saab 96 och körde helt plötsligt in i en snötunnel som hotade att rasa in. Där i slutet på tunneln var det ett högt bambustaket som jag skulle kunna hoppa mot, skära mig i händerna, ja, offra min bil, ja, men överleva. Där någonstans mitt i luften vaknade jag.
Om man nu är lite psykoanalytiskt inriktad skulle man kanske kunna komma till riktigt hemska slutsatser om min inre värld. Eller så skulle man kunna försöka förstå… låt mig se… snö, alla mina vänner och svenska tidningar skriver om snö, min lilla mamma är ensam och visst tänker jag på henne med oro ibland, en av mina Facebook vänner skriver ofta om att spåra blodspår med sina hundar, min första bil var en liten grön Saab och nu har man ju hört mycket om det företagets öden och äventyr, och det sista, mäktiga crescendot innan jag vaknade var kanske en påminnelse om det val jag gjorde för länge sedan; att lämna trygga, kalla, snöiga Sverige för att kasta mig mot en afrikansk verklighet som kommer att göra ont, men samtidigt på något vis är min chans. Vill man så kan man förstå mycket och för det man inte kan förstå kanske man kan ha samma attityd som CG. Hjelm hade inför knepiga Bibelord; lyft på hatten i respekt och fortsätt gå…. Fortsätt gå, mina vänner!