Hälsning från Phumelela Bible College, Sydafrika

Jag heter Eivor Jele och är gift med Moses Jele som är rektor på Phumelela Bible College. Sedan min man började arbeta på skolan i början av 2010 har jag gjort 4 resor till Sydafrika och bott med min man på skolan under ca 3 månader åt gången. Jag har fått uppleva så otroligt mycket under den här tiden, som jag aldrig under min missionärstid på 1960-1970 talen kunnat drömma om. För bara några dagar sedan kom jag hem efter min senaste ”missionsresa”.

Graduation 

Den 26 november var det skolavslutning och examensdag. I år var det 9 elever som gått den 3-åriga pastorsutbildningen och 23 som studerat en ettårig kurs på distans, som avslutade sina studier. Det var en mäktig syn då alla dessa elever i sina dräkter tågade in på den utrullade röda mattan i det förhyrda tältet med rektor, biskop och lärare i spetsen. Ingen hade riktigt koll på hur många mötesbesökare som deltog, men något över 500 personer ligger nog ganska nära sanningen. Många var tillresta släktingar till avgångseleverna och andra var ”alliansare” i stort som älskar sin skola.

Under några hektiska dagar innan hade det pågått förberedelser. Vaktmästarna hade trimmat gräset. Vår Herre slösade med en otrolig blomsterprakt i de blommande träden. Tältet hade rests. Betyg hade skrivits och tryckts, programblad hade utformats och rektorns tal var utskrivet och klart. Elevkören var väl förberedd efter en lång tids övningar. Den obligatoriska kon var slaktad och kokerskorna jobbade så svetten lackade i köket och vid de enormt stora svarta trebenta grytorna ute på gården. Alla måste få gratis mat.  Det är kutym. Bilparken växte minut för minut.

Det tre timmar långa högtidsmötet avlöpte programenligt. Det var tal, sång, predikan och utdelning av de band som betygade att man avslutat sina studier. Det var utdelning av betyg och diplom och gratifikationer till de elever som utmärkt sig på något sätt. Tre stationer med fotografering för varje elev i avgångsklassen skedde framför våra ögon. Först i raden stod rektorn, som generöst delade ut kramar till alla elever han så ömt vårdat under de två år han varit där, sedan presidenten som utdelade banden och slutligen biskopen som överlämnade betyg och diplom.

Skolans president sedan många år, Ginindza avtackades och den nya presidenten Mrs Nthuli välkomnades. Båda dessa presidenter har tjänat Sydafrikas parlament under många år. Gininzda har avgått med pension, medan Mrs Nthuli är biträdande socialminister i den nuvarande regeringen. Det är naturligtvis en förmån att ha personer i Phumelelas styrelse med sådana viktiga positioner i landets styrelse. Att de dessutom är hängivna kristna är stort.

Dagen efter

Dagen efter var allt tomt och tyst på skolan. Men att eleverna är borta innebär inte att allt står still. Nu rustas det för fullt för 50-årsjubiléet den 25 februari. Byggnader ska rustas upp, tak målas ut och invändigt. En skola med 50 år på nacken är mycket sliten och klimatet påverkar en snabb nötning av även nyare byggnader. Vi har en jubileumsfond, men den är för tillfället minimal. Skulle någon i Sverige vilja ge en gåva till denna fond kan den sättas in på Alliansmissionens plusgirokonto 1 42 86 -9 med angivande av ”Till Phumelelas 50-årsjubileum” Detta skulle vara till stor hjälp för oss i förberedelserna för denna stora högtid för kyrkan i Sydafrika.

Eivor Jele

email: jele40@hotmail.com

Foto: Danie van Niekerk

Bibelskola och aidsarbete i norra Mocambique

Nu är jag tillbaka i Sverige igen sedan ett par dagar. Känns lite kallt och ruggigt att vara här efter det för oss mycket varma och fuktiga klimatet i Pemba i norra Mocambique där vi tillbringade de tre sista dagarna av resan. Det är Diane och Asante Manu som bor där och som vi fick följa lite närmare i deras arbete. Men vi hann också med att ta några dopp i Indiska Oceanen i ett kroppstempererat vatten. Härligt!

I Pemba besökte vi den ekumeniska kvällsbibelskola som Asante varit med och byggt upp. Det var antagningstider och den nye brasilianske rektorn hoppades på ca 15-20 elever det här året. Det finns en längtan hos många om att få studera Guds Ord, men man har ofta varken råd eller tid att gå en heltidskurs då man också måste försörja sin familj. Att komma till skolan tre kvällar i veckan blir då ett bra alternativ.

Diane jobbar med en aidsförening som heter Lamukani. Här verkar det finnas ett par duktiga och ambitiösa ledare, båda jobbar som pastorer och har dessutom var sitt annat jobb också. Tiden de lägger på Lamukani blir utöver detta. De brukar åka ut till någon by ungefär en gång i månaden för att undervisa om aids. Ibland bara en dag för ett seminarium, ibland för en 20-timmars kurs som sträcker sig över en vecka. Man fokuserar en hel del på vikten av att ge föräldralösa barn den hjälp de behöver för att gå i skolan. Vi fick följa med ut till några skolor där en del barn fått hjälp med skolmaterial som skrivbok, penna, suddgummi, pennvässare. Vi mötte också en grupp tonåringar som gick på en yrkesskola. Man kunde välja antingen jordbruk eller snickeri. En av tjejerna som gick på jordbruksdelen berättade att hon gärna skulle vilja hjälpa andra barn till att få gå i skolan när hon själv blev äldre och tjänade pengar. Hon verkade ha kommit på att det är viktigt att få gå i skolan.

I söndags kl 8.00 var vi på gudstjänst. I slutet av den kom det fram ett par med sin lilla dotter på 10 dagar. Hon skulle välsignas och få ett namn. På skämt sa jag att hon kan ju heta Gerd. Detta tolkades till pastorn som tog det på fullaste allvar och bestämde att så ska det vara. Mamman såg ganska road ut av det hela, medan det var svårt att förstå vad pappan tänkte. Det blir inte helt lätt för flickan att varken stava eller uttala sitt namn. För att göra det lite enklare fick hon mitt tredje namn också: Eva. Så nu finns det en flicka i Pemba som heter Gerd Eva! Jag fick förmånen att be för det lilla knytet. 

Vi är tacksamma över att ha fått göra den här resan då vi än en gång har fått se det arbete som våra systerkyrkor och våra missionärer är involverade i. Det är mycket bra arbete som utförs och vi kan på många sätt glädjas över att få vara en del i detta arbete.

Vem är fattig och vem är rik?

Nu har vi tillbringat några dagar i Namphula en bit lägre norrut i Mocambique. Där bor Eva-Marie och Göran Cider på centret som drivs av språkorganisationen SIL. Ciders är ansvariga för centret och stöttar därmed alla översättningsteam som finns i området. Också idag ger jag er några glimtar från det vi har varit med om:

Just när vi anlänt till Namphula får vi följa med Eva-Marie på kvinnomöte i den lilla församling som de valt att gå till. Vi tar oss fram med bil en bit och sen går vi på en ganska smal väg mellan husen innan kyrkan visar sig. Det är ca 15 kvinnor som har trotsat regnet och kommit. När vi lyssnar till vittnesbörden slår det mig än en gång vilken enkel äkta tro på Gud man har här. Många berättar om hur de har bett Gud om hjälp då de varit sjuka och hur han har botat dem. Lite längre fram i samlingen blir det tid för bön. Då går alla ner på knä och ber. Det är en intensiv, mycket högljudd bön. Man ropar till Gud om hjälp. Det verkar som om ingen vill sluta. Så småningom tar Eva-Marie vid och undervisar om Dorkas. Det märks att hon trivs med att göra detta.

Följande dag besöker vi en alfabetiseringsklass. Jag går runt och kollar lite när de skriver i sina böcker. Ser att det är svårt för en del. Bokstäverna är stora och klumpiga. En vacker ung tjej ser att jag kollar och vill inte visa det hon skrivit. Hon ser ut att skämmas. När vi sedan får tillfälle att prata med eleverna visar det sig att hon är 17 år gammal och har aldrig tidigare gått i skolan. Hon har en yngre syster och bror som inte heller gått i skolan. Hon tror att det beror på att det var för dyrt. Nu har hon alltså satt sig på skolbänken i en skola som är gratis. Hon har en del problem eftersom hennes portugisiska inte är så god. Men efter ett år har hon förmodligen greppat den ädla konsten att läsa och skriva. Hon är med största säkerhet inte den enda i sin ålder som inte kan läsa. Vilken förmån vi har haft som fötts i Sverige! Vilken 17-åring i vårt land skulle suttit i en skola och försökt lära sig läsa och skriva för första gången?

Inne på kontoret i centret är verksamheten i full gång. Vi träffar på Shikito. Han sitter framför datorn och gör den allra sista kontrollen på kimwani-bibeln. Om en månad kan den nog skickas till tryckeriet i Korea. Om ett år kan det bli invigning. Det visar sig att Shikito är den första från sitt område som kom till tro för ca 20 år sedan. En omvändelse som varat hela livet. Han hade fått tag i en Bibel genom en katolsk präst men förstod inte vad han läste. Efter ett tag kom en omvänd fiskare och berättade för honom om Boken och förklarade det som stod där. Detta ledde till hans omvändelse. Något hans familj inte gillade Efter ytterligare några år blev han involverad i översättningsarbetet till sitt eget språk kimwani. Familjen kunde inte fatta att han gav upp sitt arbete för att göra detta. Han var redan gift då och frun är muslim och har fortsatt att vara så genom alla åren. Men han har troget hållit sig till henne trots detta. Ett fantastiskt vittnesbörd från en mycket hängiven man.

Intrycken från Namphula är många; tänk vad bra jag har det i Sverige! Men jag bär också med mig en känsla av fattigdom då det kommer till de andliga värdena. Tänk om min tro på Gud kunde bli lika självklar och enkel som för de här människorna.

Vilja och resurser ger bestående resultat

Ännu några dagar har gått av vår resa i södra Afrika. Vi har nu tillbringat ca tre dagar i trakten av Chimoio i mellersta Mocambique där familjen Winberg har tagit oss med till sina olika arbetsområden.

Jag ger er några glimtar:

Aidsorganisationen Kubatsirana samarbetar med ett antal församlingar som har byggt upp centers där man tar hand om föräldralösa och utsatta barn. Vi träffade en flicka vars mamma jag förmodligen besökte för ca nio år sedan. Mamman dog ganska snart efter det. Flickan var då ca 5-6 år gammal. Genom församlingens försorg hamnade hon hos en fostermamma och bor nu tillsammans med henne och några andra barn en bit utanför staden. Här har hon hittat en trygg plats att växa upp på. Det är den här typen av placeringar av barn som Carina Winberg tillsammans med Kubatsirana jobbar vidare på att utveckla och förbättra. De har fått mycket goda kontakter med och stöd av de sociala myndigheterna i staden.

Vid ett besök hos en spargrupp fick vi uppleva att möjligheten att gå samman och spara pengar i en grupp kan göra stor skillnad för människor. Tänk er att ha 12 barn i åldrarna 5-17 år att ta hand om – fem egna och sju som tillhör släktingar som gått bort. Då kan man verkligen behöva hjälp att få låna pengar för att kunna köpa skoluniformer och annat som barnen behöver. Kvinnan i fråga hade fått den möjligheten samtidigt som hon kunde utöka sin lilla affärsverksamhet. I den första sparomgången på sex månader vågade hon bara spara ca 10 kronor i veckan. Andra omgången hade affärerna förbättrats så mycket att hon nu kunde spara ca 70 kronor i veckan. En dramatisk förbättring för denna kvinna.

På väg mot Beira besökte vi Nauroshonga, en by jag besökt många gånger sedan 1992. Där har det skett en otrolig förbättring genom det arbete Allianskyrkan i Mocambique tillsammans med SAM har varit involverade i. Den här dagen var det mycket på gång – skola för ett stort antal barn, uppfriskningskurs för de som under visar om aids, hjälp med mat till föräldralösa barn och sjuka. Ett stort antal hus för föräldralösa barn hade också byggts. Det som gladde mig allra mest var att se att det som en gång skulle bli ett gemensamt majsförråd för byn nu hade hittat sitt användningsområde. Det blev inget majsförrår utan en snickarskola för ungdomar. 15 ungdomar har fått 1 års utbildning i hur man gör stolar, bord, bokhyllor mm. Nu kunde de göra detta på egen hand. Alstren säljs och på det sättet får man in pengar till mer virke, men också för att täcka deras skolutbildning och hjälp till andra föräldralösa barn. Till mycket av det arbete man bedriver idag får man stöd från de sociala myndigheterna och andra organisationer. Det stöd SAM ger går i första hand till löner för de som arbetar med att verkställa alla olika initiativ.

Jag lämnar Chimoioområdet med stor glädje i hjärtat över det arbete vi får vara med i där. Än finns det dock mycket att göra; mycket kan förbättras i det som görs och organisationerna behöver stärkas på olika sätt. Det finns en stark vilja att göra något för andra människor och med den grundtanken kommer man långt.

Lång resa till uppskattade insatser

Har just avslutat en ca 12 timmars lång resa. De första nio timmarna gjordes på en buss full med ca 70 zimbabwier och så jag och Marcus Bernström. Det skumpade rejält och det var stundtals väldigt trångt och varmt. Men efter två taxiresor, en promenad på ingenmansland mellan Zimbabwe och Mocambique, två gränskontroller varav den ena tog 50 minuter för att få ett visum instämplat och en bilresa på ca 65km är vi nu äntligen framme i Chimoio hos Carina och Lars-Åke Winberg. Nu var det underbart med en dusch!

Men låt oss ta det hela från början. Jag har redan varit i Zimbabwe en vecka för att vara med på ett seminarium tillsammans med ca 20 zimbabwier från vår systerkyrka. Ett syfte med seminariet var att utvärdera de projekt vi jobbat med sedan mitten på 80-talet. Det är mycket bra som gjorts genom åren och Allianskyrkan i Zimbabwe, TACZ, har ett gott rykte i landet. Ett annat syfte med mötet var att se om vi kan hitta nya metoder i det arbete vi gör och att samtala om kyrkans organisation för att stärka dem till att bli ännu bättre i det de gör. Det hela mynnade ut i förslag till hur man ska gå vidare med ansökningar om Sida-medel för att jobba med byutveckling i Lupaneområdet och med aidsfrågan. Ansvaret för att skriva ansökningarna kommer att ligga på ett flertal personer inom kyrkan vilket vi tror stärker känslan av ägarskap.

När man deltar i ett seminarium som detta blir man glad över all den kunskap och visdom som finns i kyrkan. Över den vilja man har att jobba med de sociala frågorna. Man vill fortsätta att driva projekt av följande anledningar: Det är vårt uppdrag som kyrka att möta människors behov, att förbättra människors levnadsförhållande, att jobba enligt vårt holistiska tänkande.

Innan seminariet gjorde vi ett projektbesök i Lupane och fick då möjlighet att se lite av det man jobbar med. Bland annat ko-projekt och toaletter. En kvinna var så oerhört stolt över sin nya och rena toalett att vi fick åka en extra sväng så att hon kunde visa upp den för oss.

Vi frågade folket i Lupane vad de tycker är bra med TACZ och dess arbete, vad som skiljer dem från andra organisationer som jobbar i området. Här följer svaren vi fick:

• De har goda relationer till befolkningen och arbetar med de befintliga strukturerna i byarna.
• Deras arbetsmetoder är workshops – om TB, aids etc. Man får alltid ett intyg på att man har gått deras kurser vilket är värdefullt (det får man inte hos andra)
• Den hjälp de ger är baserad på att utrusta folket vilket ger en varaktig hjälp jämfört med att bara dela ut mat. TACZ utmärker sig på detta område jämfört med andra.
• De predikar Guds Ord. Det är nu levande i oss. Att ha en kyrka som utvecklingsaktör är värdefullt. En kyrka är något permanent. Den lämnar inte, vilket andra organisationer kan göra.

Kommentarer som dessa ger inspiration att fortsätta. Kyrkan i Zimbabwe har haft och har en viktig roll att spela för människors utveckling både då det gäller deras fysiska välbefinnande och inte minst deras andliga väl. Kyrkan står kvar även om andra lämnar. Tron på Jesus finns kvar och bär i tider av nöd. Det fick vi flera vittnesbörd på under veckan.