Murar

Här i norra Moçambique har de flesta som har råd en mur runt sitt hus. Oftast är den gjord av bamburör som klyfts i mitten eller spetsats i toppen. Det är väldigt ekologiskt och ser vackert ut, men är väldigt effektivt. Att bambu kan skära riktigt djupt är något som mina klättrande barn har fått erfara… alla små tår… det är ett under att de är kvar!
Andra har murar av cement, sten är det ont om här. Tänk den som hade en småländsk stengärdsgård! Ibland sätter man halvkrossade flaskor eller taggtråd, med eller utan elektricitet, högst upp. Det ser inte så miljövänligt eller vackert ut och inte så kamratligt heller! En annan variant är en häck av diverse taggiga växter som man fastnar i. Taggarna är jättelånga, törnekrona blir ett hemskt tortyrvapen…
Det är de fysiska murarna, men vilka är mina mentala, psykologiska, osynliga murar, här och i andra delar av världen? Språket skulle man ju kunna börja med! Visst är det dödligt frustrerande att inte kunna uttrycka sig, speciellt att inte kunna skämta och skratta tillsammans. Men efter ett tag kommer man över det, utan att vara ett alltför stort språkgeni. Och på något sätt är det inte där problemet ligger. Jag har tyvärr sett folk som har samma talade språk ha fler murar mellan sig än de som egentligen inte har något språk gemensamt. Som vår dövstumme vän som brukade bära väskor på flygplatsen. Varken han eller vi kan så mycket officiellt teckenspråk men han har berättat att han var jägare men det blev för jobbigt med alla flugor och kryp som bet honom hela tiden. Han uttrycker sin glädje över att våra barn har blivit stora och fina, varje gång de kommer hem från Kenya.
Fördomar är ju otroligt effektiva murar och den värsta fördom man kan ha är att man inga fördomar har… Här anser man ofta att vita människor generellt är rika, elaka, uträknande och smutsiga. Ok, om man nu inte vill acceptera den bilden av sig själv, vad gör man åt det? Lev så ingen tror dem. Ska du välja bort mig som vän och det budskap jag vill dela med dig så ska det vara ett informerat val, tycker jag, inte ett val baserat på fördomar och okunskap.
Häromnatten hade jag en märklig dröm. Jag var ute och irrade i vintermörkret, på något vis hade min mamma ramlat i snön och jag försökte leta efter hennes blodspår. Så var jag i en liten grön Saab 96 och körde helt plötsligt in i en snötunnel som hotade att rasa in. Där i slutet på tunneln var det ett högt bambustaket som jag skulle kunna hoppa mot, skära mig i händerna, ja, offra min bil, ja, men överleva. Där någonstans mitt i luften vaknade jag.
Om man nu är lite psykoanalytiskt inriktad skulle man kanske kunna komma till riktigt hemska slutsatser om min inre värld. Eller så skulle man kunna försöka förstå… låt mig se… snö, alla mina vänner och svenska tidningar skriver om snö, min lilla mamma är ensam och visst tänker jag på henne med oro ibland, en av mina Facebook vänner skriver ofta om att spåra blodspår med sina hundar, min första bil var en liten grön Saab och nu har man ju hört mycket om det företagets öden och äventyr, och det sista, mäktiga crescendot innan jag vaknade var kanske en påminnelse om det val jag gjorde för länge sedan; att lämna trygga, kalla, snöiga Sverige för att kasta mig mot en afrikansk verklighet som kommer att göra ont, men samtidigt på något vis är min chans. Vill man så kan man förstå mycket och för det man inte kan förstå kanske man kan ha samma attityd som CG. Hjelm hade inför knepiga Bibelord; lyft på hatten i respekt och fortsätt gå…. Fortsätt gå, mina vänner!